Expertens tips för ett bättre familjeliv

I succéboken 'Familjens projektledare säger upp sig' funderade Gunilla Bergensten över varför hon och många andra kvinnor blir familjens projektledare. Sedan dess har hon tillsammans med maken Magnus varit tonårsföräldrar till en flicka och en pojke. Nu funderar hon kring hur väl hon lyckats med föräldraskapet och jämställdheten.

Tiden tillsammans är kort

Gunilla älskade att vara ”varjedagsförälder”. Men nu har det äldre av barnen flyttat hemifrån. Hon känner det som att den viktigaste perioden i livet är över.

– Jag förstår att det inte är så lång tid innan även min dotter flyttar hemifrån och jag har blivit bättre på att prioritera vardagsumgänge med henne, säger hon och ger en uppmaning: Tänk på att det går fort och var rädd om vardagsstunderna som bara rusar förbi! Du kommer att längta efter en läxläsningskväll, menar Gunilla.

Tankarna på tiden som flytt har fått henne att skriva den nyutgivna boken ”Vi skulle ha fjällvandrat - och 25 andra misstag jag gjorde när barnen växte upp”. Boken är en hyllning till vardagen och föräldraskapet.

Hur mycket ska man hjälpa sina barn?

Gunilla har funderat mycket på hur mycket man ska curla för sina barn. Hon konstaterar att hennes egna föräldrar inte gjorde det alls, vilket troligen var bra för både dem själva och barnen.

– De hade en annan inställning till föräldraskapet. Det fanns inte på kartan att som jag ”hjälpa till” att klistra och klippa en blå våg med glitterlim som vågskum för barnens skolarbete, säger hon. Fast som min mamma har påpekat så var det mycket enklare att ha den inställningen på den tiden. Det fanns inte lika mycket att bråka om, säger Gunilla.

Sedan Gunilla skrev "Familjens projektledare säger upp sig" har hon funderat över hur hon ska hjälpa sina barn att bli jämställda som vuxna. Hon är övertygad om att könsskillnader konstrueras och att det har med förväntningar och plogande att göra.

– Då trodde jag att det handlade om att fostra en jämställd pojke och en lat flicka. Det har jag lyckats med. Men det är inte hela sanningen, menar hon. Numera tänker jag att man ska fostra som att man förväntar sig samma sak av dem. Men jag oroade mig för att min son inte skulle kunna planera sin tid och plogade för honom. Behövde han det eller inte? – Tänk om jag har förstört hans hjärna!? Min dotter har jag inte påmint om någonting, säger Gunilla.

Samtidigt har hon full förståelse för curlande föräldrar, och hon har som sagt själv curlat mycket.

– Jag har inte bara curlat – jag har plogat! Vi föräldrar påverkas oerhört mycket av vad vi ser och hör. Vi jämför våra barn med andras barn på ett helt annat sätt än någonsin tidigare och det driver vår oro säger Gunilla. Barnen kan bli odrägliga, visst, men inget barn har blivit skadat av för mycket uppmärksamhet, menar hon.

Jämställdhet är grundbulten

Gunilla ser jämställdhet som grundförutsättningen för att båda parter i ett förhållande ska må bra och kunna ta sina föräldraansvar. För att nå dit måsta man göra upp med de ofta outtalade förväntningarna på att kvinnan ska ha koll och göra familjens att göra-listor.

– Jämställdhet kräver att båda skriver listor! påpekar hon.

Själv har hon som bekant sagt upp sig som familjens projektledare. I ett förhållande är det enligt Gunilla en ständig kamp att inte vara projektledaren.

– Den andra parten i förhållandet måste vara beredd att göra bättre, annars blir det barnen som mår dåligt. Utifrån det tror jag inte att det är dåligt att bråka om man uppfattar sin situation som orättvis. Kring bråk har jag dessutom en förhållningsregel, avslutar Gunilla: Det man säger till varandra när barnen skriker gills inte!