Att besegra ensamhet

Den ofrivilliga och den självvalda ensamheten

Ofrivillig ensamhet är vanligt och kan bli farligt för hälsan. Vid ofrivillig ensamhet har vi ett närmast konstant stresspåslag och får därför en kraftigt ökad risk för en massa stressrelaterade sjukdomar, och en för tidig död. Samtidigt är psykologen Anna Bennich noggrann med att framhålla att ensamheten i sig inte är farlig. Det är till exempel inte farligt i sig att bo själv.

– Ensamhet kan vara rent livsuppehållande för vissa. Vi har alla behov av viss ensamhet, hur mycket är högst individuellt, säger hon. Det som är farligt är när man inte kan välja bort ensamheten, när man känner sig ensam.

Anna påpekar att lika jobbig är den känslomässiga ensamhet man kan uppleva när man ingår i världens bullrigaste familj men upplever att ingen förstår sig på, eller egentligen intresserar sig för en.

Ofrivillig ensamhet är ofta förknippat med djupa skamkänslor. Anna menar att det till viss del beror på alla de fördomar som finns runt ofrivillig ensamhet. De handlar framförallt om två saker; Att det är ”svåra” människor som drabbas och att man kan rycka upp sig ur sin ensamhet.

– Ensamhet kan drabba vem som helst och är en folksjukdom. Dessutom behöver man som regel hjälp för att ta sig ur sin ensamhet när den är som värst, inte sällan av en psykolog, påpekar hon. Trots det upplever de flesta att det är oerhört skamfyllt att säga att man är ensam, säger Anna.

Ensamma människor är väldigt ensamma om sin ensamhet. Då kan det vara svårt att tänka sig att man har någon vän eller släkting att sträcka ut handen till. Ofrivillig går ofta hand i hand, inte bara med skam, utan även med social ångest och depression. Det ger i sin tur många gånger upphov till en fullkomlig trötthet som gör det svårt att ta några initiativ.

– Är man deprimerad eller lider av social ångest måste man först ta tag i det. Lyckligtvis finns det bra behandlingsresultat för såväl social ångest som depression, berättar Anna.

Anna vill uppmana den som varit ensam och mått dåligt under en längre period, särskilt om man inte lyckats få till någon förändring, att söka hjälp.

– Med en psykolog kan du göra en kartläggning av hur problemet ser ut rent konkret i din vardag och vilka hinder du upplever att du behöver ta tag i för att förändra situationen, förklarar hon. Det finns bra hjälp för att stegvis, i små steg, komma ur sin ensamhet. Du som har tillgång till samtalsstöd med psykolog ska därför inte tveka att ringa dit, tycker hon.

Ensam på arbetet

En annan form av farlig ensamhet är den som kommer av kränkande särbehandling och exkludering på arbetet. Svårt att se för en chef och med en mycket snabb nedbrytningsprocess.

– Det är oerhört läskigt att bli utesluten ur en gemenskap, säger Anna. Det handlar om saker som att de andra regelbundet undviker ögonkontakt, att de undanhåller information eller att man inte blir medtagen när de andra går på lunch. För personer som är ofrivilligt ensamma är arbetet ofta räddningen. Blir de ensamma och känner sig bortvalda även på jobbet så kan det vara katastrof! påpekar hon.

För att visa kollegor som man tror är ensamma lite extra hänsyn kan man se till att samtalen på arbetet breddas till att handla om mer än familjehändelser och sociala aktiviteter.

– Sluta inte heller att fråga om de vill följa med när de tackar nej, utan fråga även nästa gång. Är man orolig för någon så ska man säga det till chefen, säger Anna.

Hon är nog med att framhålla att man som chef har ett stort ansvar för medarbetare som hamnar utanför. Man ska vara observant och genast ta ett samtal med den här personen om man känner att det kanske inte står rätt till, så att man direkt kan gå till åtgärd om det krävs för att förbättra situationen.

– Man ska såklart också vara lyhörd för om det handlar om utanförskap och rädsla - eller om en person faktiskt vill vara ifred. Där är vi ju olika och det måste också respekteras. Man kan alltid fråga! påpekar hon.

Slutligen vill Anna Bennich uppmana oss alla att vara bättre på att göra något för våra ensamma vänner. Hon vet att många är oroliga för ansvarsfrågan. Att de ska behöva ta större ansvar för någon än de egentligen vill.

– Bara för att du äter lunch med någon behöver du inte också umgås hela helgen. Du måste inte heller komma med lösningar på problemet. Att lyssna räcker långt. Ibland låter vi bli att höra av oss just för att vi inte kan kommer på någon problemlösning och det är synd. Bestäm dig för vad du kan och vill göra och gör det! Hellre göra lite än ingenting alls! avslutar hon.