Revanschen mot mobbarna

Jennifer Jansch bor med sin familj i paradiset, närmare bestämt på Bali. Familjen flyttade till Bali för att de tre döttrarna skulle kunna gå i den miljöprofilerade Green School. Familjen bodde tidigare i New York, där Jennifer startade sitt företag Bag-all som nu har tre egna butiker i tre länder och försäljning i trettio, med drygt sextio medarbetare över hela världen. Med den framgång och livsglädje hon numer njuter av känns den mobbning hon utsattes för på ett redaktionsjobb i Stockholm en gång i tiden avlägsen.

Jennifer bloggade tidigare på Pernilla Wahlgrens portal och skrev där ett mycket uppskattat inlägg om vuxenmobbningen hon utsattes för på ett TV-produktionsbolag där hon arbetat.

– Att jag tog upp det hela handlade inte om att dra på mig offerkoftan. Jag gjorde det med förhoppning att det kan hjälpa andra som blir utsatta, förklarar Jennifer. Jag tycker verkligen inte synd om mig själv, utan har gått vidare och det har gått bra för mig.

Men mobbningen var otroligt jobbig för henne medan den pågick. Trots att hon kom in på den lilla TV-redaktionen som ett yrväder och omgående drog in nya sponsorer fick den henne att tvivla på sig själv: Kunde hon någonting överhuvudtaget och var det något fel på henne?

– Jag var duktig och väldigt ambitiös. Kanske kände sig de andra hotade av mig. Hade jag varit medioker så hade de kanske låtit mig vara, funderar hon.

Hon tror också att företagskulturen, med en rå jargong och en undfallande chef på arbetsplatsen öppnade dörren till den situation som uppstod.

På redaktionen där Jennifer började arbetade sedan tidigare fyra andra medarbetare som var tajta med varandra. Jennifer berättar att det började med sådant som att de andra ignorerade henne när hon pratade, härmade hennes uttryck och inte bjöd med henne på gemensamma luncher. Klassiska så kallade ”härskartekniker”.

– Sedan kom det som var så utstuderat elakt, som mellan barn i dagisåldern. De skickade ”prank”-meddelanden till mig, från falska e-mailkonton. Sedan tittade de i smyg på när jag fick mailen och skrattade åt min reaktion. Det var ständiga “pranks” som var riktade mot mig, förklarar Jennifer. Istället för att ta ansvar bjöd gruppens kvinnliga chef in alla andra i redaktionen, utom mig, på nyårsfest hemma hos sig. Det var så sjukt, säger hon.

Omskakad tog Jennifer mod till och gick till chefens chef, också hon en kvinna, för att berätta om sin situation och hur hon upplevde den.

– Jag tänkte att hon kanske skulle ha större empati eftersom hon hade två döttrar som var jämnåriga med mig. Men hon var ganska kallsinnig till det jag berättade, trots att jag satt där och grät. Det är ju jäkligt illa när även högsta chefen saknar empati. Hon talade säkert med min chef, men det gjorde ingen skillnad, konstaterar Jennifer.

Mobbningsprocesser slutar ofta med att den mobbade säger upp sig eller blir uppsagd. Jennifer var inte fast anställd utan var anlitad på ett tidsbegränsat kontrakt som inte förnyades.

– Det var i och för sig lite märkligt att de inte ville förlänga eftersom jag hade fixat det största sponsorkontraktet i programmets historia. Men de tyckte nog att det var enklare att ta bort mig än hela den övriga gruppen. I och för sig hade jag slutat ändå. Vi var helt överens om att inte fortsätta tillsammans, berättar hon.

Även i efterhand tycker Jennifer att beslutet var helt rätt: För om någon stampar på ens fot så ska du flytta på den. Hon gick vidare och grundade tillsammans med Carina Nunstedt tidskriften Mama, flyttade sedan till New York där hon startade sitt framgångsrika företag. Hon har inte, vare sig förr eller senare, haft liknande problem utan alltid varit uppskattad på sina arbetsplatser.

– Den som blir mobbad måste förstå att det inte är dem det är fel på, utan problemet ligger helt och hållet hos mobbarna. Jag är ett levande bevis på att det. Jag hoppas att mitt exempel kan få andra mobbade att gå vidare och göra storslagna saker! säger hon.

Även om hon inte tänkt särskilt ofta på det sedan dess menar Jennifer att händelsen har gjort henne till en bättre chef, med empati för att sätta sig in i den mobbades situation och nolltolerans mot mobbare.

– Det lömska med mobbning är att den kommer krypande tills du fastnar i rollen som mobbad. Att vara mobbad är dessutom väldigt skambelagt. Det är svårt att erkänna för sig själv att du är utsatt för mobbning. Du kan ju också ha svårt att identifiera sig med att vara mobbad, förklarar hon.

Hon menar därför att du som chef måste agera stenhårt på alla tendenser till mobbning. Att undvika det är att bidra till mobbningen genom att du visar att du tyst accepterar den. Därför bör du snabbt identifiera mobbaren eller mobbarna och se till att de förändrar sitt beteende, eller blir uppsagda.

– För det är alltid mobbaren som gör fel. Det handlar inte om tango och att det krävs två… den som utsätts är oskyldig och ska känna och veta det, påpekar Jennifer.